Sida:Tony växer upp 1922.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

256

— Vad såg du då? frågade jag häpen och orolig.

— Jag såg, sade han långsamt, en ganska liten flicka! Hennes hår var rött och glänsande, och hennes ögon voro klara, och hennes mun hade ett egendomligt uttryck, ett uttryck, som kunde göra en stackars pojke spritt galen! Det finns bara en flicka i den här staden, som har det håret och den munnen och det — — —

Jag tog hans arm och skakade den.

— Du menar inte mig! utbrast jag. Du menar inte mig!

Vi hade båda stannat. Klockorna fortsatte att ringa, och en vagn rullade på gatan bredvid allén.

— Jo, sade han nästan hjälplöst, jag menar dig! Kan jag rå för det? I det ögonblicket förstod jag, att det var dig jag tyckte om och ingen annan. Inte Maud! Inte någon annan flicka, men Tony!

Jag var för häpen för att kunna hitta på något att säga.

— Tror du inte att jag kämpade emot! sade han och skakade litet på sig. Hu, en sådan stund jag hade just då, när jag fann att min kärlek till Maud inte varit starkare! Det var marigt, skall du tro!