257
— O! undslapp det mig. Jag är ju ingenting mot Maud!
Han flyttade bokpacken över till andra armen, medan han stadigt såg på mig.
— Jag undrar hur många år det skall dröja, lilla Tony, innan du blir medveten om dig själv. Jag tror att jag ser dig klarast som du är just nu. Du kan ej bedöma det. Men när den tiden kommer, då du blivit medveten om dig själv, har du förmodligen hört så många kärleksförklaringar, att du är trött på dem!
Jag hoppade till litet. Men jag kunde ej ta Bo på allvar. Det var omöjligt för mig. Jag hade känt honom så länge. För mig var han ännu på sätt och vis den där sprattlige gossen, som på sin egen bal envist vägrat att bjuda upp »tjocka Lisa»! Men allt vad han sade gjorde mig dock glad, utan att jag därför behövde tro att det var riktigt sant.
— Det är inte rätt det här! sade jag så bestämt jag kunde. Det är alldeles säkert Maud du tycker om! Det där i går var nog bara inbillning!
— Tycker du kanske om en annan? frågade han ängsligt.
Jag tvekade? Kadetten dök åter upp för min inre syn, fastän jag egentligen inte tänkte på
17. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.
