21
Stadens stolthet var Stadsparken. Det var icke en vanlig park mitt i staden, där dammet från åkande och ridande lägger sig tjockt över gräsmattor och rabatter, utan ett vidsträckt område, genomskuret av friskt rinnande små åar, vilka här och där bildade vitskummande miniatyrforsar. Man kunde gå där i timtal. Promenadvägarna korsade oupphörligt varandra, ledde uppför kullar och nedför kullar, förbi små glada lusthus, dit älskande par om sommaraftnarna togo sin tillflykt, förbi uråldriga träd, under vilkas täta lövverk alla dagens skuggor tycktes ha samlat sig, medan deras kronor som badade i solskenet berett plats åt parkens kvittrande småfåglar, över broar och åter nedför långa backar, till dess man helt plötsligt befann sig på den vackra kyrkogården. Där var det så tyst, så tyst. Över de fattigas gravkullar lyste vila träkors, över de rikas höjde sig gravvårdar av granit och marmor, men på allas gravar, fattigas som rikas, var det ett par ord, som ständigt återkommo, ibland i guldbokstäver, ibland i målade, svarta bokstäver: Föddes — Dog. Föddes — Dog, stod det, och mellan de två orden mätte siffrorna ett människoliv.