Sida:Tony växer upp 1922.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

266

hon varsamt upp kjolkanten. Jag stirrade ned på mitt knä. Jag såg detta runda knä som om det inte längre varit en del av min egen kropp, utan av en annans. Mellan den svarta strumpan och byxbenets smala spets lyste nu huden fram vit och glatt.

— Ser du? sade Maud lågt. Din hud är vitare, mycket vitare än min.

Vad vill du mig? Vad vill du mig? ropade det plötsligt i mitt inre, och jag reste mig så hastigt upp, att min stol föll omkull.

Maud rörde sig inte. Hon satt alldeles stilla, och eldskenet som kom och försvann över hennes ansikte som en flämtande andedräkt tände och släckte hennes stora ögon och röda mun.

— Du vill inte förstå mig! Hennes röst ljöd helt lugn. Är du ond på mig?

Var jag ond? Var jag glad? Var jag ledsen? Jag visste det inte! Men jag visste att jag var rädd, riktigt rädd nu, och därför ville jag gå min väg. Jag gick ifrån henne utan att säga adjö och utan att ge henne någon förklaring.

När jag kom ned på gatan, drog jag häftigt efter andan som om jag varit nära att kvävas.