265
jag har alltid hört, att de ha en så mjällvit hud. Vill du inte visa mig din hud?
Jag ryckte till. Jag rodnade. Jag kände mig som om jag redan var halvt avklädd. Ja, som om jag var det helt, som om jag låg utsträckt naken på en havsstrand i ett gult solsken och välbehagligt njöt av att betraktas. Jag hade badat med fru Linden och jag hade undersökts av skolläkaren och känt hans och den biträdande lärarinnans blickar på min bara rygg; aldrig hade jag erfarit detta besynnerliga då. Men Mauds flämtande heta väsen gjorde mig ängslig och kom mig att bli helt röd i skymningen. Ändå stöttes jag ej denna gång bort av hennes häftighet, som jag gjort så ofta förut. Inom mig brast det fram en vek längtan efter ett obeskrivligt något, vars namn jag ej visste. Det föreföll mig som funnes det ett tomrum inom mig och som om min kropp maktlöst, men oavbrutet sökte suga till sig något bortom detta tomrums gränser.
För ett par minuter tyckte jag all min motståndskraft vara försvunnen. Jag kände det som om jag svimmat. Förstod min väninna detta? Skyndade hon att begagna sig av min svaghet? Hennes hand gled under min klänning uppför mitt ben. Med den andra handen vek
