270
så, att jag ända in i nattens oroliga drömmar skrämd for tillbaka, när jag mötte deras glänsande blick?
Jag förstod inte då, att min rädsla delvis berodde på att jag, samtidigt med att jag stöttes tillbaka ifrån henne, drogs till henne, som om hon varit en magnet. Inför henne kände jag mig avklädd, och denna nakenhet kändes blygseltung, som om jag varit vanskapt och under mina kläder skyggt sökt dölja lytet. Och gång på gång frågade jag mig själv: vad vill hon mig? Vad ville hon i det ögonblicket då hon vek upp min klänning för att se om min hud var vit — vitare än hennes? I Mauds åtbörd då hon sakta sköt undan klänningstyget anade jag detta oförståeliga något, som mot min vilja sugit mina tankar till sig, när jag som liten sett ritningarna på planken och lyssnat till de besynnerliga ord Ebba viskade i mitt öra. Vad var det som låg under allt? Ovissheten plågade mig, kom mitt blod att bränna och mina tankar att bli orediga.
Med ens när jag gick där på vägen tyckte jag att min själ flög ut ur min kropp, men min själ hade fått mina ögon, vilka nu tankfullt och en smula medlidsamt iakttogo, hur jag blind snubblade framåt.
