Sida:Tony växer upp 1922.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

269

flicka, så mycket som man aldrig skulle kunna fördra hos en ful!

Efter den där aftonen uppe i hennes rum hade jag börjat undvika henne. Jag blev rädd för att vara ensam med henne, och under lektionerna darrade jag nervöst till, när hennes hand kom åt min.

En eftermiddag var jag ensam ute och gick i Stadsparken. Under några dagars töväder hade snön börjat smälta bort. Vart jag såg mötte mig svarta bara fläckar på marken, och träden liknade begravningskarameller; hälften svarta, hälflen vita. Isskorpan över åns vatten hade lossnat, men utmed kanterna hängde stora flak, som sågo ut att kunna brista sönder vilket ögonblick som helst. Grå moln foro oupphörligt över den blå himlen. Det var som om någon med stora suddar ivrigt sökt utplåna denna strålande färg, vilken dock åter och åter trädde fram, övergjuten av ljus från solen som dalade mot horisonten.

Mina tankar rörde sig i en cirkel, vars periferi flyktigt tangerade dagens små händelser, men ständigt vände de med tröttsam envishet tillbaka till utgångspunkten. Maud! Maud! Maud! Varför kunde jag inte vara med henne som förut? Varför förföljde hennes ögon mig