Sida:Tony växer upp 1922.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

274

Maud grät! Det grep mig.

— Gråt inte! sade jag litet tafatt och stannade.

— Är du snäll mot mig igen då?

Jag våndades. Men hennes tårfyllda ögon och skälvande mun kunde jag inte motstå.

— Javisst! sade jag hastigt, men jag såg inte mera på henne.

Bakom henne tyckte jag, att en svart förvriden trädgren i den begynnande skymningen ironiskt grinade mot mig.

Maud frågade inte efter orsaken till att jag de senaste dagarna ej varit tillsammans med henne. Jag tänkte på det, då vi åter gingo hemåt, och en fråga brände inom mig, men jag uttalade den ej.


XLVI.

Några dagar efter den där eftermiddagen, då jag mött Maud i Stadsparken, inträffade den händelse, som blev orsaken till att vi måste skiljas åt.

När jag tänker tillbaka på Maud, kan jag ändå inte förstå, varför just hon skulle driva in på den väg, som väl sällan andra än de