275
lastbara, de sjukligt lastbara, gå. Alla hennes brev ge mig, när jag nu åter läser igenom dem, ett intryck av en öppen natur, mer erotisk än de flesta, men ej fallen för att gömma på något, snarare då benägen för att bravera en smula med allt vad den upplever. Hennes utseende gav mig samma intryck. Inte någon osund blekhet, som döljer lika mycket som den talar om, inga skuggor kring ögonen, ingen slapphet kring munnen! Allt var friskt och rosigt, och hennes ögon sågo rätt på den hon talade med. Innan hon hade blivit sjuk och måst fara hem på hösten, hade jag ju sett henne i svaghetsstunder, då hennes blick blivit irrande och munnen skälvt, men dessa stunder hade varit av en så hastig övergång, att de icke för mig kunnat skymma den verkliga Maud, den Maud som jag trodde vara den verkliga.
Detta kommer mig att misstänka, att Maud ej alls behövt gå till överdrift i sina erotiska upplevelser. Och jag undrar, om ej hon med sitt goda huvud, som var så klart och kallt, då det gällde fysik och kemi, själv insåg detta, men i en känsla av övermodig livslust lät sig driva i väg, därför att det är så skönt att driva, när man inbillar sig, att man kan hejda sig var man vill. Förmodligen kom det ett ögonblick för
