279
Min pappa heter Gredelin.
Han har ett målarmagasin
och säljer färg med värdig min.
Flickor som börde till de andra klasserna i vår korridor började komma; dörrarna därute slogo oupphörligt, och då och då fick även dörren till vårt klassrum en knuff. Lena tycktes nu ha beslutat sig för att rycka fram med vad hon visste.
— Den där Maud, sade hon, som du är så god vän med, fastän vi nog sågo vad hon gick för från första stunden, och det var därför vi ej ville ha henne i klubben, hon… hon har gjort något rysligt! Och skolföreståndarinnan har kallat in henne. Alla tyckte vi att det var så underligt att hon jämt på sista tiden ville vara med den där barnungen, som för resten är ganska söt, tycker jag, och i går fann någon dem inne på toaletten… och då…
Lena avbröt sig plötsligt och blev eldröd i ansiktet.
— Och då? sade jag otåligt.
Alla flickorna tego hemlighetsfullt.
— Sådant där kan man inte beskriva, utlät sig Lena. Men mamma har en hel bok om fasligheterna på sin hylla, och den kan du ju