282
— Maud! utbrast jag häpen. Vad gör du här?
Hon tryckte konvulsiviskt samman händerna och blickade upp till mig. Hon var blek i ansiktet och bet sig oupphörligt i läpparna.
— Jag… jag har suttit här länge, mumlade hon. Såg du att skolföreståndarinnan gick förbi?
— Ja, men hon är borta nu.
— Kan hon inte höra mig?
— Nej, nej! Vad är det, Maud?
Hon bara bet sig i läpparna och darrade, men hon grät inte.
— Jag skall resa! sade hon efter ett ögonblick.
Jag satte mig bredvid henne. Den här Maud hade jag aldrig träffat förr, och hon skrämde mig.
— Maud, vad har du gjort? utbrast jag med gråten i halsen.
Hon skakade på huvudet.
— Jag kan inte hjälpa det! sade hon. Och jag vet inte varför människor döma så hårt. Jag ville inte göra något ont, och den där lilla flickan var så lätt att…
Hon ryckte till och såg sig omkring.
— Var det någon där, Tony?
