283
— Nej, sade jag och försökte behärska min oro. Skall du inte gå nu? Du kan ju inte sitta här.
Hon nickade allvarsamt.
— Jag måste väl det, men ute skulle jag kunna möta människor, och de veta kanske redan allt!
I hennes tonfall kände jag igen något av den vanliga Maud, den Maud som berättade sina upplevelser, och med en känsla av motvilja förstod jag, att hon redan i tankarna försökte trösta sig med att hennes dåd kanske skulle låta tala om sig och göra henne intressant. Hon lade sin hand över min.
— Tony! sade hon. Säg, att du höll av mig!
Jag såg in i hennes ögon, och den uppriktiga förtvivlan de uttryckte berörde mig smärtsamt.
— Du vet det, Maud! svarade jag sakta och gav hennes hand en liten tryckning.
En av städerskorna kom nu uppför trappan och gick förbi vår plats, utan att märka oss.
— Vi måste skiljas nu! viskade Maud. Jag far i kväll, och vi komma inte att träffas mer. Gå du först! Det är ej värt att vi visa oss tillsammans. Adjö, lilla Nyckelpiga!
— Adjö, Maud!
