Sida:Tony växer upp 1922.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

283

— Nej, sade jag och försökte behärska min oro. Skall du inte gå nu? Du kan ju inte sitta här.

Hon nickade allvarsamt.

— Jag måste väl det, men ute skulle jag kunna möta människor, och de veta kanske redan allt!

I hennes tonfall kände jag igen något av den vanliga Maud, den Maud som berättade sina upplevelser, och med en känsla av motvilja förstod jag, att hon redan i tankarna försökte trösta sig med att hennes dåd kanske skulle låta tala om sig och göra henne intressant. Hon lade sin hand över min.

— Tony! sade hon. Säg, att du höll av mig!

Jag såg in i hennes ögon, och den uppriktiga förtvivlan de uttryckte berörde mig smärtsamt.

— Du vet det, Maud! svarade jag sakta och gav hennes hand en liten tryckning.

En av städerskorna kom nu uppför trappan och gick förbi vår plats, utan att märka oss.

— Vi måste skiljas nu! viskade Maud. Jag far i kväll, och vi komma inte att träffas mer. Gå du först! Det är ej värt att vi visa oss tillsammans. Adjö, lilla Nyckelpiga!

— Adjö, Maud!