291
Jag känner mig famnas av Jesu starka armar och mitt huvud tryggt vila mot hans bröst.
Nu har kyrkoherden kommit innanför altarrunden, och vi knäfalla runt omkring. Jag ryser till, då brödet berör mina läppar, och vinet är ett spjut av kallt stål som tränger in i min kropp så att jag vill skrika av smärta. Men det är vällust i smärtan. Genom det brännande såret känner jag mig hemlighetsfullt anamma min brudgum, och det är som om en het blodström ur mitt eget inre i extas ville bryta sig fram och möta kalkens mystiska stråle av kraft.
När jag sedan böjer huvudet ned mot altarrundens mjuka sammet, möter jag åter Jesu leende och strålande ögon. I rodnande lycka känner jag att jag mottagit Honom och blivit till en del av Hans väsen. Jag är nu en av Jesu tusen små vita och skygga brudar.
Långt, långt borta ljuder en orgelton, ett avlägset brus, som sväller och höjer sig upp mot den lysande himlen, och min själ, stark av den nyvunna kraften, följer tonen in i de rymder, vilkas härlighet jag en gång som liten såg skymta i gumman Walters dammiga spegelbit.
