290
mer, och detta vita skimmer återstrålar från marken jag trampar på och i luften jag inandas och fyller mig med en glädje utan gränser.
För mig finnes ingen morgondag. Änglarnas utbredda vingar skymma den för min syn, Jesu strålande ögon bjuda mig att sjunka in i hans blick och ge mig en försmak om den salighet jag skall känna, då jag får smälta samman med hans blod och lekamen. Till och med skuggan från mors plats synes fly för skimret, och jag tycker mig skönja som en löftets gloria över hennes ansikte.
Kyrkan strålar av ljus. De stora fången av vita narcisser på altaret utsända en tung, söt doft, och vid Jesu fötter glöda röda rosor som blodfläckar på den vita marmorn.
Jag ser nedåt kyrkan. Jag kan icke särskilja människorna, de bilda en enda mörk, oredig massa, men ur denna massa blänka tusen ögon emot mig, och jag vet ej, om det är alla dessa ögon som utstråla ljuset eller om de endast återspegla blixtarna från takkronor och lampetter.
Kyrkoherden står framför oss i sin svarta prästrock, och hans ena hand omsluter bibeln. Han ställer frågor till oss, och vi svara honom. Men jag tänker varken på frågorna eller svaren.
