295
namnet på grevens stora egendom, och jag steg ur med domnade ben och tungt huvud.
Den äldsta av döttrarna, Ingegerd, den snälla, kom emot mig, en liten betjäntpojke med en ängels ansikte och en lymmels ögon ryckte hastigt ifrån mig mina reseffekter, och vi stego upp i en blänkande vagn, vars livréklädda kusk siratligt, men med en viss värdighet saluterade med piskan. Jag kände mig uttröttad och generad och visste inte, vad jag skulle säga. Men jag behövde inte hitta på något själv, ty den unga flickan bredvid mig gjorde artiga frågor om resan, ressällskapet och min far, medan hennes ögon granskade min person, från den dammiga reshatten till de dammiga kängorna. Vi åkte uppför en lång allé, över en krattad gårdsplan och fram till en trappa, som tycktes myllra av folk.
Farbror Christian önskade mig välkommen, och jag tog honom i handen, utan att uppfatta annat än att han var en överväldigande stor man. Tant Antonie kysste mig på kinden, en sekund mötte jag ett par kloka, goda ögon och kände mig lättare till mods. Därefter hörde jag en massa namn nämnas, men de gledo genast ur mitt medvetande. Jag fördes in i en stor sal, där ett långt kvällsbord var dukat. Ännu
