296
med vagnarnas rassel i mina öron och med en förnimmelse av att bordet gungade och att alla de unga ansiktena mitt emot mig gingo sönder, när de skrattade, vilket hände varje minut, åt jag goda saker och drack te. En ung herre vid min sida gjorde mig ungefär samma frågor som dottern i huset nyss, och jag svarade, som om jag hade läst upp en utanläxa.
Men när jag väl kommit upp i det lilla vita gästrummet, där en stor bukett prästkragar bugade sig mot toalettspegeln och den ljumma sommarluften slog in genom det öppna fönstret, sjönk jag i drömmar ännu innan jag hunnit klä av mig, och drömmarna djupnade ned i ett blått hav, där allt var tyst och där inga tåg blåste brådskande avgångssignaler.
L.
När jag vaknade morgonen därpå, låg jag en lång stund och stirrade på tapetens skära rosenbuketter, innan jag erinrade mig, var jag var.
Det knackade på dörren. En liten rödblommig jungfru steg in, neg och önskade god morgon. Hon drog upp gardinen, och rummet blev med ens strålande ljust. Solstrålarnas lek bundo sam-
