299
nu nu vad alla hette, och medan jag hörde på dem, studerade jag 1 smyg deras ansikten.
— Jag träffade pinn två gånger! ropade Seved Båt. Det var hans skånska jag hört genom fönstret, medan jag ännu låg. Han var rosig som en nytvättad barnunge, och hans ögon voro litet utstående, vilket gav hela hans ansikte ett på en gång förvånat och milt uttryck. Den långe baron Casimir Skeel vid andra bordsändan knäckte sitt ägg genom att stöta det mot pannan.
— Jag skulle vunnit egentligen, sade han, om du ej tagit de båda sista bågarna i ett slag.
Han talade släpande med blaserad röst och gled över stavelserna, som om han tyckt det vara för mödosamt att uttala alla ord i en mening.
Lilla Ulla Gyllenborg, vars runda former, i inte ringa grad påminnande om de nyssnämnda bågarna ute på krocketplanen, tycktes vilja spränga hennes ljusa sommarklänning till bristning, guppade upp och ned på sin stol.
— O, Casimir! Casimir! ropade hon. Han tror alltid att han »egentligen> skulle vunnit!
Casimir Skeel brydde sig ej om henne, utan bad hövligt att någon skulle vara snäll och skicka honom saltet. Löjtnant Burenskiöld
