298
jag under frukosten samla mig till en uppfattning av värdfolket och gästerna. Farbror Christian var ståtlig, men grovt tillyxad, med ett brett, rött ansikte, som satt litet nedsjunket mellan de kraftiga skuldrorna. Hans ögon sågo under sina buskiga bryn ganska snälla och barnsliga ut, och hela hans uppträdande var på något sätt ansträngt bullersamt och barskt, som om han oavbrutet bjöd till att genom ton och åthävor försöka injaga den respekt, som ingen människa tycktes ha för honom. Tant Antonie hade ett lugnt, vänligt ansikte, och de grå ögonen fingo ibland ett litet förstucket leende, då hon betraktade sin man. Den sjuttonårige sonen Didrik var en kopia av fadern, och hans ögon voro tunga och sömniga. Jag trodde först att det endast var om frukostarna han såg ut så där, men sedan märkte jag att han alltid hade samma uttryck av omornad hundvalp. Inte långt ifrån mig satt den yngsta dottern, Henriette, litet yngre än jag själv. Den svarta rosetten stod ut som ett par vingar i nacken, det kastanjebruna håret omramade ett par eldröda kinder, men hennes ögon vora kalla som en fisks och kommo mig att känna mig helt obehaglig till sinnes.
Man samtalade ivrigt om krocket. Jag visste
