307
Och slottsbalen är ganska rolig, och så lär man känna så många.
Jag borrade tyst ned näsan i den doftande rosen. Här var något nytt som mötte mig!
Egentligen var det ju överraskande, att det förekom mig så nytt. Pa hade tidigt blivit kammarherre; nästan alla våra släktingar hade hovtitlar och hovcharger. Men uppe hos oss i vår norrlandsstad, högt norr om Dalälven »där adelsmännen ta slut», voro vi så långt avlägsna från all slags flärd, även från den, som är ett prerogativ för vår klass, och aldrig hade jag hört talas om några förmåner, som kunde erhållas, eller någon karriär, som kunde underlättas genom förbindelser med hovet. Landshövdingens son Eddi skulle visst bli kammarpage; det var alltsammans, men det röjde han aldrig någon glädje över. För min egen del hade väl även min mors sjukdom bidragit till att jag hållits till den grad fjärran från all fåfänglighet av den arten, att det enda verkliga intryck jag fått av innebörden av Pas titel stod i sammanhang med intryck av en stor landssorg och en liten privat förödmjukelse.
Det var när den gamle kungen dog. Tant Eleonora, som alltid var mycket noga med all
