306
prakt och dammfria grönska gjorde mig sjungande glad till mods. Hela rymden tycktes vara en enda tonande cittra, där tusentals kvittrande fåglar styrde om att ingen sträng slog falskt och att de högsta tonerna av dallrande luftvågor fördes ända upp till de små flygande, vita sommarmolnen.
— Jag hoppas du skall trivas här, sade Ingegerd och plockade en skär ros, som hon stack in i mitt skärp. De bråka förskräckligt alla de här ungdomarna, men de äro snälla allihop!
— Men du är ju inte så mycket äldre än vi, sade jag. Jag tyckte, att hon hade talat, som om hon vore något slags tant för oss.
— Å, jag! log hon och stannade. Jag presenterades ju i vintras och har redan varit ute.
Jag förstod ej att det att ha »varit ute» skulle kunna vålla någon väsentlig skillnad, men eftersom hon själv syntes lägga så stor vikt därvid, gjorde jag inga vidare invändningar.
— Skall du presenteras? fortsatte hon.
I själva verket hade jag aldrig tänkt därpå.
— Vi bo ju inte i Stockholm, sade jag dröjande.
— Å, det gör ingenting! försäkrade hon. Man måste ju presenteras vid hovet, förstår du väl!
