309
nytt, och ändå hade det vid frukostbordet förefallit mig, som om jag hade känt igen något särskilt, något med mig gemensamt, i ansiktena framför mig. Det var, som om de voro anförvanter på solsidan, barnsligare och yrare telningar av samma blod som jag.
Vi gingo en stund bland blommorna. Vid slutet av trädgården låg ett stort drivhus, bakom vars sluttande rutor jag skymtade gröna blad liksom pressade mot glaset. På andra sidan trädgården såg jag en ladugård och ett stall. Vi tänkte gå dit, men hörde i detsamma de andras röster från en berså.
Inne i bersån, där solstrålarna flögo ut och in genom spaljéerna som guldskyttlar i en grön vävnad, sutto alla ungdomarna och talade om vad de skulle finna på under dagens lopp.
Doften från herrarnas cigarretter blandade sig med blomdoften till en egendomlig parfym, som lade sig tung och kvalmig över bröstet. Tyra hade tagit trädgårdssoffan i besittning, och vid hennes eleganta fötter, som hon vårdslöst sparkat upp på sätet, satt stackars Måns Delagrue och tindrade. I hans ögon läste man förväntningen om en ny upplevelse, kanske ännu starkare än den med Stockholmsdamen och wienerbröden!
Claes drog mig ned på en låg korgstol.
