313
Henriette som tycktes vara van vid hans oförskämdheter skrattade endast och mumlade något om »rysliga pojkar».
Hästarna voro förspända. Vi flickor fördelades på tre vagnar, herrarna fattade tömmarna, och vi körde i väg.
Hela den trötta stämningen från nyss var försvunnen. Det var som om herrarna i samma ögonblick som de kände tömmarna glida genom sina händer känt minnen vakna från kapplöpningsfält och lägerplatser. De stodo upp och körde i kapp med en vårdslöshet som kom flickorna att uppge små rädda skrik. Farten och luften gjorde mig glad och upprymd, och inte förrän vi stannade ett tag, märkte jag att Claes hela tiden hållit mig om axlarna, för att jag ej skulle falla ur. Inne på en tämligen bred skogsväg fingo hästarna gå i skritt. Den ena visan avlöste den andra, och när hästarna åter tilldelades några uppmuntrande snärtar, för att de skulle falla in i den förra takten, hördes över alla andra Henriettes gälla höga röst:
Nu vill jag fara!
Fara till himmelen!
Till himmelen!
Där skall jag — — trala la la!
Där skall jag trala la…
