327
Han öppnade bildörren och såg upp mot mig.
— Det är bra, sade han med en egendomlig blick. Kom in nu!
En tämligen ung kvinna i svart klänning med hög krage, sådan som konfirmationsflickor på landet bruka ha, kom ut från den flygeln, där det rykte ur skorstenen.
— Fröken Ringström, presenterade Claes.
Jag förstod att det var hans hushållerska. Hon hade ett av dessa alldagliga utseenden, som man glömmer i samma stund som man ej mer har dem framför sig, och hennes kinder voro eldröda och litet fnasiga, som om hon kylt dem under vintern. Hon visade oss flickor upp i ett litet gästrum, där vi kunde plocka av oss hattar och bilslöjor och ordna håret. I samma nu som hon stängt dörren utbrast Tyra:
— Men Henriette! Hon såg då ingenting ut! Är du verkligen säker — — —
Henriette var sysselsatt med att vira av sig sin slöja.
— Visst är jag det! sade hon hemlighetsfullt. Såg du inte, så generad Claes såg ut, då det svarta spektaklet kom fram och viktade sig och skulle spela värdinna. Men han förtjänar det minsann!
