328
— Vad menar du? frågade jag och kände pinsamt, hur jag rodnade.
— Om vi skulle säga henne det? Henriette såg på Tyra.
— Jag tycker att ni äro nedriga, kom det litet förtrytsamt från Ulla.
— Jo, ser du, sade Henriette, Claes har haft den där så kallade hushållerskan ett par år nu, och så i våras — — — jo, så fick hon ett barn, förstår du. Och nu när Claes ändå behåller henne, så säga alla, att det är han som är pappan. Och det är han förstås också. Män äro så rysligt oanständiga!
Jag tyckte att jag hörde som ett klirrande ljud av något som bröts sönder; det var den vackra solskensmorgonen som föll i bitar.
— Och barnet? sade jag.
Henriette vände sig om, där hon stod framför spegeln, och betraktade mig nyfiket. Och jag begrep i samma nu, att detta var hennes hämnd för att jag fått sitta bredvid Claes hela åkturen.
— Det dog, sade hon likgiltigt. Hör du Tyra, har du inte en knappnål på dig någonstans, mitt skärp har gått upp.
När vi kommo ner igen, visade oss Claes rummen. Det var låga gammaldags rum med
