329
mahognymöbler och antika vackra speglar, över vilka åldern hade blåst sin rostiga andedräkt.
— Det är ärvt alltsammans, sade Claes. Om det bara var möbler man ärvde av sina släktingar, kunde man vara dem oförbehållsamt tacksam!
Han såg på mig, och jag förstod att han syftade på vårt samtal nyss; men jag undvek hans ögon. Förut hade jag funnit honom sympatisk, nu tyckte jag bara att hans blick hade ett otäckt uttryck.
Tant Antonie skulle komma efter till middagen, och medan vi väntade på vagnen som skulle medföra de andra, gingo vi ner i trädgården för att plocka blommor till middagsbordet. Vi läto herrarna prata och röka för sig själva och fördjupade oss i att sätta ihop vackra buketter. Nedanför trädgården löpte en väg utmed en fors, och längre bort, där vattnet bildade ett litet fall, vars glada brus hördes fram till byggnaden, skymtade jag en gammal grå kvarn. Henriette och jag gingo framåt gången; vi hade redan händerna fulla av blommor. En röd vallmo strök lent mot min kind, och jag tyckte att jag vandrade inne i ett moln av berusande dofter.
