331
vid dess yta. Vi satte oss. Henriette lät blommorna sjunka ned i sitt knä, men jag kramade hårt om de stackars stjälkarna, som hade jag klamrat mig fast vid dem; jag hade en förnimmelse av att allt snurrade runt i mitt huvud.
— Innan de gifta sig, ha de väl haft många, många kvinnor, sade Henriette, och till min förvåning märkte jag, att det låg något av hänförelse i hennes röst. Hon var som förvandlad. De kalla fiskögonen hade dragit sig samman till ett par strimmor, och hennes ansikte hade ett halvt skrämt, halvt förtjust uttryck, som om någon kittlat henne. Många, många kvinnor! ljöd det som ett eko i mina öron.
— Hur vet du det?
— Å, jag har väl hört, och så har jag läst romaner.
Jag satt tyst och såg framför mig. Mitt emot oss på andra sidan forsen lekte ett par linhåriga barn, och deras röster hördes då och då över vattnets brus.
— Vet du inte ens, vad man gör när man är gift? fortsatte Henriette.
Jag skakade på huvudet. Nu efteråt när jag minns det där korta samtalet, som fick ett så starkt inflytande över mina tankar, förvånar det mig mindre än då, att Henriette visste så mycket
