332
om dessa saker och hade en sådan lust att prata om dem. Hon hade vuxit upp på landet och lyssnat till pigornas skämt och stuggummornas slammer. För henne som för dem var det en helt naturlig sak att korna fördes till tjuren och stoet till hingsten; men hennes kännedom om djurens och människornas parningslek skulle ej ha uppblandats med denna osunda förvelenhet, som lyste ur hennes ögon då hon talade med mig, om hon ej också vistats i storstaden, där det viskades om dessa företeelser i andra, mer förstuckna och hemlighetsfulla tonfall.
Jag kände en lust att gå min väg, men jag gick inte.
— Har du inte sett, hur hundarna göra på gatan då? Hon lät nästan triumferande.
Under bilturen hade hon förmodligen tyckt, att jag varit den överlägsna, nu var det hennes tur. Plötsligt dök då upp för mig en syn, som jag en gång haft och vars minne jag i denna stund skulle ha önskat mindre bjärt, mindre tydligt inristat. Jag kom gående från skolan. I ett hörn stannade jag. En gammal dam, några skolpojkar och ett par bodbiträden stodo i en ring omkring två hundar, som inne i ringen hade klibbat sig fast vid varandra. Jag hade i min oskuld tänkt, att hundarna kanske voro
