340
därför andades lättare än förut. Henriettes ord lågo alltjämt och ruvade någonstans i mitt inre, ehuru vinet och blommorna och Claes halvt berusade mig.
Eftermiddagen gled snabbt i väg. Tant Antonie for snart igen i sin dogcart, som hon föredrog framför Claes‘ bil, och de övriga som åkte i vagn följde henne för att ej komma hem i mörkret.
— Tony! Claes stannade framför mig, just då jag skulle gå upp i gästrummet för att klä mig till avresan. Du har ännu inte sett vägen utmed forsen.
— Jo, sade jag. Jag gick den i morse.
— Men ändå! Han drog mig leende med sig. Den förtjänar att ses två gånger!
Åter gick jag samma lilla stig, som jag på förmiddagen gått med Henriette. En tunn grå skymning kom luften att se ut, som om någon roat sig med att blåsa på en väldig knippa maskrosbollar, vilkas fjun nu lätta och fina gungade fram över gräsmattor och buskar.
— Vet du att jag tycker mycket om dig, lilla Tony? sade Claes lågt och stannade.
En dunkel längtan rörde sig inom mig. Jag slöt hårt samman mina händer och såg upp till honom. Bortifrån gårdsplanen ljöd Tyras
