341
ystra skratt och en av herrarnas röster. Vi voro så nära varandra, att min tunna klänning snuddade vid hans knän.
— Låt oss sätta oss, sade han.
Jag såg mig om. Det var samma bänk, där Henriette och jag suttit på middagen. Ännu låg en vallmo kvar på marken. Samma ångestfulla känsla, som då intagit mig, kom åter smygande. Jag tyckte att den röda vallmon på marken var en blodfläck efter ett begånget brott, och när jag såg upp mot Claes, tänkte jag, att hans ögon hade samma lurande, iakttagande blick som den spräckliga kattens, som hade suttit mitt framför vårt kaffebord. Då hörde vi båda, att någon körde in bilen på gården. Jag drog mig snabbt åt sidan.
— Vi måste fara nu! sade jag.
Han tog ett steg framåt, lade sina händer om mina skuldror och drog mig intill sig. Men han släppte mig genast som om han hade tytt det uttryck mina ögon just då måste haft.
— Vad är det? Hans röst lät bedrövad.
Men jag svarade inte. Jag skyndade uppför sandgången tillbaka till huset och sprang upp till gästrummet. Där satt Tyra ovanpå gästrumssängen. Hennes kinder voro heta, och hon log osäkert.
