342
— Du Tony, sade hon, och jag kunde ej höra på hennes röst, om hon skämtade eller menade allvar. Jag har låtit två av herrarna kyssa mig efter middagen. Det måste ha varit champagnen. Jag vet att jag inte tål den. Men herregud, när den är så söt! Det värsta är att nu tro båda, att de äro halvt förlovade med mig, och jag minns inte ens, vilken av dumbommarna som kysste mig sist.
Jag brast i skratt, jag hörde själv hur hysteriskt och började med darrande fingrar fästa slöjan över min hatt.
När vi kommo ned, stod åter fröken Ringström där i sin konfirmationsflickklänning och tog farväl på sitt automatiska sätt. Claes grälade litet med baron Skeel för att denne vågat sig på att köra in bilen på gården, men han tystnade tvärt, då jag kom fram.
Han hade en strålkastare framtill på bilen, och det spelande ljuset över vägen och över träden som kantade den gav allt ett sagolikt och trolskt skimmer. De andras skämt och skratt flögo förbi våra öron som väsande små raketer, men vi båda sutto tysta. Vad tänkte han på? Jag vågade en försiktig sidoblick, och i detsamma såg även han på mig. Ett leende for över hans ansikte.
