348
Så lätt allting brister sönder! Det föreföll mig, som om jag drivit ut i rymden, lösryckt från allt, och jag greps av ett slags svindel. Då bad jag förtvivlad: Gode Gud! hjälp mig! på samma hjälplösa sätt som när jag var barn. Men misstanken att den gode Guden var en bra besynnerlig Gud som skapat människorna sådana smög sig in i mina böner och förstörde dem. Jag försökte igen. Men himlen hade förvandlats från en ljusstrålande sal till ett mörkt ovädersmoln, ur vilket Gud Faders misslynta tordönsröst mullrade.
Och mitt i allt detta genomilades jag än en gång av den lätta rysning jag känt, då Claes under bordet tryckt sitt knä emot mitt. Jag spratt till. Skulle nu också jag synda? Ledde inte själva dessa känslor hän mot en avskyvärd handling? Claes hade ju redan — — — I mörkret trädde hushållerskan fram för mig. Hennes klänning smälte samman med natten, men hennes rödfnasiga kinder blänkte emot mig som ett par röda lanternor. Jag ertappade mig med att på nytt vädja till den gode Guden, men denna gång för Claes skull. I mina föreställningar var han en stor syndare, och ett förrädiskt begär grep mig: jag skulle rädda honom! Jag lämnade strax tanken, men åter-
