353
tog ett. Hans rockficka brukade kännas som ett litet varmt fågelbo, och jag hittade ofta karameller där. Jag hittade en nu också, och jag höll skrattande upp den för Pa.
— Hur många år har den legat där? frågade jag.
Han såg litet generad ut.
— Det är ju löjligt, sade han, men ibland glömmer jag bort, att jag har en sextonårig dotter, och köper karameller åt henne som då hon var liten.
Vi gingo i esplanadens långa allé. Staden tycktes vara nästan folktom, och sommarskymningen gav till och med dess prosaiska hus och gator något drömlikt och luftigt. När vi veko ut från allén och skulle gå över en gata, mötte vi fru Linden. Hon böjde sitt vackra huvud, kanske litet djupare än man eljes brukar — för att ej möta min blick! for det genom mig — och skyndade förbi. Jag hade ej träffat henne sedan den där händelserika kvällen i hennes hem, men jag hade då och då sett henne ute. Jag var rädd att Pa skulle säga något om henne, men han gick tyst.
Och där låg vårt gamla hus! Jag vet inte varför, men jag hade tänkt mig, att det skulle ha förändrat sig på något sätt under min borto-
23. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.
