352
— Å, Claes, sade jag och sträckte ut handen.
Tåget satte sig åter i gång. Våra händer gledo motvilligt, o så motvilligt, ur det grepp de nyss fattat. Han svängde hatten, och hans ögon logo. En stationskarl med en packvagn skymde honom för mig, och när packvagnen var utom synhåll, hade tåget redan hunnit långt bort från den lilla stationen.
Uttröttad efter natten, sov jag nästan hela resan. Under mina slutna ögonlock gledo de gångna dagarnas brokiga bilder förbi, men mellan dem och dagen i dag ruvade den sista natten som ett svart djup, dit jag icke åter vågade rikta min blick
Pa mötte mig vid stationen. Han kom som vanligt i sista stunden och halvsprang utefter perrongen, ivrigt svängande sin käpp. Utan att bry sig om de omkringstående, tog han mig i famnen och kysste mig.
— Res aldrig bort mer! sade han. Det är så tomt i våra gamla rum utan dig!
Vad jag älskade honom!
Medan vi gingo ut från perrongen, borrade jag ned min hand i hans vida rockficka, som jag förr hade haft för vana att göra, när jag följde med honom på promenader den tid jag var så liten, att jag fick ta fem steg, då han
