358
dörren. Det var, som om vi tyst och försiktigt lekt den där leken: »byta platser», som får barnen att rusa från den ena sidan av rummet till den andra. Pa gjorde en rörelse, som kom mig att se mot sängen, och då begrep jag, att Döden bara lockat mig därifrån för att ta min plats vid mors sida Jag överfölls av en rysning av skräck och väntade på ångestropet, då Dödens lie skulle falla. Men det kom intet ångestrop. Pa hade rest sig upp och stod nu böjd över sängen. Jag steg närmare, och jag hörde Döden lämna sin plats. Han behövdes icke mer. Mors ögon hade brustit. Jag såg dem. Äntligen genomskars nu luften av ett skrik. Det var från mina läppar det bröt sig fram.
LVII.
Begravningsdagen var inne. Vinden ven kall och fuktig över slätten, och höstlöven virvlade omkring i vår trädgård och yrde ända upp mot mors fönster. Ett stort grant lönnlöv, som tycktes bestänkt av blod, hade tryckt sig tätt mot rutan. Jag stod en stund och såg på dess vanmäktiga försök att slita sig lös för att
