359
få följa med de andra i höstdansen kring jorden; så vände jag mig inåt rummet.
Doften av alla blommorna tyngde mitt huvud. Moster Amelie knäböjde vid kistan, som stod mitt i rummet, och såg in i mors ansikte. Pa stod på andra sidan. Genom den halvöppna dörren hörde jag ett par vaktmästare tala med låga röster ute i korridoren. Jag skymtade även kistlocket, som någon av männen därute måtte lutat sig mot. Nyss hade jag kysst mors panna, och mina läppar ville icke bli varma igen efter den kyssen. Hela morgonen hade jag gått som i en dvala. Jag hade sett på, hur trädgårdsmästaren strött gången ned till grinden med granbarr; däröver skulle mors kista bäras till vagnen. Och jag hade tagit emot kransar och vackra blommor, som våra vänner skickat för att de skulle läggas över kistlocket. Det föreföll mig, som om man, på samma gång man velat betyga den svarta kistan all möjlig vördnad, skrämd skyndade sig att skyla den med alla höstens skönaste blommor.
Nere i salen hade vår släkt samlat sig. Många hade kommit resande långtifrån, och alla hade de nu druckit buljong och ätit pastejer i avvaktan på att liktåget skulle sättas i gång. Förvånad hade jag betraktat dem, medan de
