360
med god smak tömt sina koppar. De voro sorgklädda, damerna i sorgflor och herrarna med vita halsdukar, och ute på tamburhyllan stodo höga, välputsade hattar högtidligt i en lång rad. Deras ansikten sågo även högtidliga ut, men de talade om bagateller, talade om vad som föll dem in: om resan, ressällskapet, det tråkiga höstvädret; ja jag hörde ett par av mina anförvanter med bekymrade miner beklaga sig för varandra över jordbruket.
Farbror Fabian dryftade, halvviskande, länsstyrelsefrågor och militära utnämningar med farbror Rutger. Och endast en trappa över deras huvuden låg nu mor i sin svarta kista med insjunken mun och brustna ögon.
Jag tänkte, där jag stod i mors fönstersmyg, att jag inte förstått mycket, när jag tyckt, att mors ansikte redan medan hon ännu levde burit Dödens prägel. Jag hade inte vetat då, att Döden kunde omskapa så fullständigt. Och när jag morgonen efter mors död återsett hennes ansikte, hade det hos mig vaknat ett tvivel på den uppståndelse bibeln så ivrigt bebådar. Med ens tyckte jag mig förstå, varför Döden skrattade. Skrattade han icke därför att han nu, sedan lien fallit, fick ta människan helt i sitt våld och med bitterljuv vällust
