363
vi aldrig skulle komma fram till kyrkogården. Det var, som om alla de svarta vagnarna med likvagnen i spetsen glidit på något slags rullbana, som oupphörligt vreds tillbaka.
Jag märkte inte, att vi voro framme, förrän kusken slog upp vagnsdörren och vinden blåste in, så att alla liljekonvaljerna böjde sina huvuden. Jordfästningen skulle ske i det lilla kapellet, vars dörrar stodo öppna. De fyra männen med de stora vita handskarna togo kistan emellan sig.
Inne i kapellet var det så kallt, att man gott kunnat föreställa sig att vi alla stängts in i en stor grav, men där brunno många ljus, som gjorde ont i ögonen. Det var min konfirmationspräst, som talade, men jag vet inte vad han sade. Hans stämma gav eko i väggarna, och hans ord flöto samman till ett svagt mullrande ljud i mina öron. Plötsligt började alla sjunga med höga röster. Jag stirrade på kistan. Jag tyckte mig se tvärs igenom kransarna och kistlocket och ned på mors ansikte. Ögonen voro brustna. Då grät jag.
Åter bars den stackars kistan bort av de fyra värdiga och förnöjda männen. Ute på kyrkogården var det fullt med folk, som såg på oss
