364
med kalla och nyfikna ögon. När jag gick förbi, hörde jag deras viskningar. Någon sade:
— Hon måtte sörja mycket! Se, så hon gråter!
Vinden slet i kransarnas sidenband, och några blommor föllo till marken. En äldre dam i en urblekt, grön promenaddräkt rafsade hastigt åt sig dem.
Vi stodo kring den uppskottade graven. De tre skovlarna mull, som prästen kastade på kistan, föreföllo mig som ett nidingsdåd. Det var som att slå en redan slagen. Långsamt och stadigt sänktes kistan ned för att äntligen få stå i ro.
Liksom de andra gick jag fram till gravkanten och tittade ner. Åter såg jag mors ansikte under alla blommorna. Min liljekonvaljebukett föll ur mina händer.
LVIII.
Det var, när vi alla skulle bege oss tillbaka till de svarta, blanka kupéerna, som jag kom bort. Jag gick själv bort.
Jag var inte rädd. Ingen såg mig gå. Det var så mycket folk, och om Pa saknade mig, skulle han tro, att jag ville gå hem ensam.
