31
Och jag fortsätter att mumla som en vädjande besvärjelse till himlens makter:
— Låt dem stanna i vår trädgård!
Äntligen är jag vid trädgårdsgrinden! Trädgårdsmästaren, som håller på att kratta gångarna, stirrar förvånad på mitt blossande ansikte, men jag ser upp mot himlen som väntade jag att gyllene frukter skulle falla ned från det blå valvet. Och se där! Jag ger till ett högt rop av glädje. Uppe i ett av träden glänser något rött och blått mig till mötes. Luften har kanske så småningom gått ur ballongerna, och de ha sänkt sig allt längre ned. Men jag tänker ej på några förklaringar nu. Underverket har skett. Ack, de blå och röda ballongerna! Jag skall bära dem så varsamt, så varsamt, så att de ej åter flyga sin väg. Jag ropar på trädgårdsmästaren. Han måste hjälpa mig att få dem ned ur trädet. Han nickar och ler och tar en hög stege och klättrar upp efter dem. Jag darrar av spänning. Jag ser ej att ballongerna redan smultit ihop, utan fattar snöret och går stolt och triumferande in till mor.
Och mor sitter vid fönstret som vanligt. Hon vänder ej ens på huvudet för att se på mig, som glädjestrålande står i dörren med ballongerna.
