32
Men det gör inte något. Snart skall mor le mot mig!
— Här! ropar jag. Här skall mor få…
Min mor vänder på huvudet vid ljudet av min röst. Men orden fastna mig i halsen. Det är inte längre en knippe granna ballonger jag håller i handen. Då de kommo in i rummet, hade den sista återstoden luft gått ur dem, och på golvet ligger nu en hög blå och röda skrumpna trasor.
Jag ser förfärad från dem och på min mor och tillbaka till dem igen. Jag kan ej förklara vad som skett, men innerst inne i mitt skälvande hjärta sätter jag den döda frånvarande blicken i min mors ögon samman med de skrumpna ballongerna som nyss lyste i solskenet. Och med en snyftning går jag min väg och låter de röda och blå trasorna ligga kvar vid min mors fötter.
VIII.
Gumman Walter är känd i hela staden. Hon bor någonstädes i utkanten, var har ingen så noga reda på, men då och då dyker hon upp på gatorna och i villakvarteren.
Det är en liten gumma med en gammal grå-