368
som samlade upp kvistar i sitt förkläde. Hon gjorde det med hastiga, skygga rörelser som om hon trott, att en polis skulle dyka fram och förbjuda henne det. Var det gumman Walter, eller var det någon som liknade henne? Jag kved:
— Gumman Walter, gumman Walter!
Jag hade kommit till slutet på Stadsparken, och därborta låg tallskogen. Mellan de höga stammarna kilade redan eftermiddagens skuggor som kvicka råttor, och ett par tomma buteljer klirrade och skramlade mot varandra, medan ett lösslitet tidningspapper långsamt flaxade över mossan. Jag sprang med dunkande hjärta, och tallarna skreko i mina öron. Slutligen saktade jag farten. Medan jag sprungit, hade jag tyckt, att jag sökt fly undan något utan att veta vad. Nu när jag åter gick långsammare, förstod jag med ens, vad jag hade velat fly för, och visste i detsamma också, hur lönlöst det var. Det var så klart, att jag måste skratta, fastän skräcken sammansnörde min strupe. Skuggan! Skuggan! Skuggan! Mina läppar rörde sig tre gånger för att uttala ordet, ehuru intet ljud kunde tränga fram från dem.
Skuggan hade redan rört sig; den hade icke stannat kring graven därborta. Utom mig av
