367
och trötta, alla sjöngo de Dennes pris. Miljoners och miljoners lovsånger fladdrade upp mot Honom som myriader dansande gnistor, som voro sälla att få drunkna och uppslukas i det stora flammande eldhavet. Men Eldguden fordrade ständigt mer och mer. Eldguden krävde ständigt att matas med mer och mer bränsle. Han hade skapat människorna svaga och fulla av fel, och han straffade med blixtens snabbhet eller giftets svek de drifter han själv fött i deras kroppar. Allt liv som brann var pyrande kol eller dansande gnista, små ynkliga dödsdömda lågor, som blott växte upp för att insugas i Gudens brinnande eldgap. Tonys uppväxt var nu förbi; Tony skulle nu förbrinna.
Jag snubblade vidare och hade blivit helt förvirrad. Nu hade jag kommit in i Stadsparken, där träden vredo och jämrade sig i den tilltagande blåsten. Jag trampade bland de skrumpna löven, jag tyckte att de viskade till mig. Ett tag höll jag på att falla framstupa över en svart gren, som slungats tvärs över stigen. Den grå himlen ovanför mitt huvud sänkte sig allt längre ned, som om den ville kväva jorden och förgifta den sista droppen av alla vårars och alla somrars liv. Den enda mänskliga varelse jag såg var en liten krokig gumma,
