37
som i en spegel på ett dunkelt sätt, men där ansikte mot ansikte.»
Vad då? Vad allt låter underligt! Jag känner inte mycket till bibeln, för mig kunde orden lika väl stå i en fesaga. De beröra mig på ett mystiskt vis, och jag vill veta mera.
— Vad är det? säger jag och pekar på spegelbiten.
Gumman skriker till:
— Rör den inte! Rör den inte!
På nytt blir jag rädd, men intresset tar överhanden.
— Vad är det? upprepar jag envist, och liksom för att ännu mer beveka tillägger jag i bedjande ton:
— Gumman Walter!
Det löjliga tilltalsordet tyckes göra verkan. För den som hört det där namnet ropas efter sig i alla tonarter är det kanske, som om en varm mjuk hand lades på hjärtat, då det säges av en vänlig liten röst och ej skrikes i öronen på en, så att man hoppar till av förskräckelse.
— Vill flickan veta? säger hon slutligen. Det är Himlen.
Jag ser in i spegeln. Glaset är överlupet av damm, men jag uppfångar en skymt av mitt ena öga och gummans skrynkliga hand. Himlen