38
har jag ej hört så mycket om: Gud bor där, det vet jag, och varje afton läser jag »[[Gud som haver barnen kär]]», men jag tycker inte att jag haft mycken erfarenhet av den där kärleken.
— Var? säger jag ivrigt.
Gumman börjar åter mumla:
— En gång skall spegeln bli klar, och då… då är Himlen därinne! Här på ett dunkelt vis där ansikte mot ansikte.
Hon är inte så sorgsen, gumman Walter, ty hon har hela Himlens härlighet i en smutsig spegelbit.
— Bara den klarnar… och den klarnar en gång! Flickan kan nog se att det är som ljusblått där i ena hörnet! Den har börjat klarna redan!… Men först mycket lidande! Man behöver inte vara ledsen, fastän hundarna ibland hetsas på en och det ropas efter en… ty man har Himlen med sig överallt! Och Himlen…
Då jag nu betraktar spegelbiten, tycker jag mig redan se på gumman Walters vis. Jag hör om blommor som dofta evigt, om gator av guld, om vita änglabarn med harpor i händerna, om sorlande bäckar, om boningar av genomskinliga diamanter och rubiner. Alltsammans förefaller mig så lätt att förstå. Himlen blir endast en ny del av den fantasivärld jag själv skapat åt mig.
