Hoppa till innehållet

Sida:Tony växer upp 1922.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

43

ligt tänkte, att min gode morbror ej skulle kunnat åstadkomma det bättre själv. Otaliga voro de skisser och teckningar min moster gjorde av detta vackra, lugna ansikte; tyvärr strödde hon dem överallt i rummen, så att de förorsakade honom mera pina än glädje, ty hon för sin del var ingalunda ordentlig. Hon hade svårt att passa på måltiderna, som alltid skulle serveras på klockslaget; och hon som helst stökade undan sin lunch genom att stoppa i sig ett par bananer och dricka massor av hett doftande te, suckade av otålighet. då hon nödgades sitta en timme vid bordet och se sin man äta långsamt och ta precis en halv smörkula till varje smörgås, så att ej något smör skulle bli kvar på smörkniven.

— John är förfärligt hygglig! sade hon och log på sitt betagande sätt, då hon efter en sådan måltid plötsligt tog mig, som varit där till frukosten, i famn. Mitt barn, förfärligt hygglig! Å visst, nu glömde jag att tacka Gud för maten, men det där var ju så gott som en bordsbön!

Jag nådde inte mycket högt över bordskanten, men jag såg allvarligt upp på morbror John och undrade inom mig om Pa också var »hygglig». Men Pa var inte mycket lik morbror John,