44
och jag drog därav den slutsatsen att »hygglighet» var något tråkigt, som inte alls passade i vår familj.
X.
Bakom villan där morbrors bodde fanns en liten gård, som vette åt kasernen. Här var jag ofta, och hit kommo även barnen från villorna omkring för att se på soldaterna, som marscherade på kaserngården med raka ben och näsorna i vädret. För oss voro de ingenting annat än härliga leksakssoldater, som gjorde halt, vändningar och framåt marsch, fungerande med en underbar precision. Och vi pekade ut särskilda soldater, som vi satte namn på och försökte följa med ögonen, vilket inte var så lätt, då alla voro likadana. Taptot som gick om kvällarna roade oss också mycket, i synnerhet då vi hörde beväringarna tralla till den lustiga melodien:
Ingen sorg och ingen nöd,
flickor finns i överflöd!
Tjinglalala, tjinglalala!
Och när vi åhörde »korum», stodo vi alla andäktiga bakom staketet. Då voro soldaterna uppställda på två led, en löjtnant rabblade
