46
golvet, bidrogo väl i sin mån till att uppelda min fantasi.
Vid denna tid fick jag en lekkamrat, en borgerlig flicka som hette Ebba Marmén, vilken sedan kom i samma klass som jag och i skolan blev min bästa vän. Pa hade någon gång sagt till mig att hennes far var »vegetarian», vilket jag en längre tid förblandade med ordet »kannibal», som jag hört var namnet på de vildar som äta människor. Jag tror att det var den hemska tjusning, vilken detta främmande ord utövade på mig, som först drog mig till flickan. Jag brukade sorgset betrakta henne och väntade var dag med en viss spänning på att få se henne igen, ty man kunde aldrig veta, om inte pappan kvällen förut mistat behärskningen vid åsynen av den lilla nötbruna flickungen och slukat henne i en munsbit. När jag sedan fick vela att »vegetarian»> var namnet på de människor som ej alls åto kött, således kannibalernas raka motsats, kände jag en viss besvikelse och tyckte att Ebba ej var lika intressant som förut.
Hennes far var under hela min barndom min skräck. Jag kan inte beskriva, vad det var hos honom som skrämde mig så. Han var lång och senig med en djärv profil och en vacker mun, som såg ut att kunna bitas. Men han
