45
»Fader vår», varefter allesammans med hesa röster uppstämde »Så går en dag» och ögonblicket därefter som en man ropade »Gud bevare kungen och färnslandet!»
Alla dessa blåa rockar och blanka knappar upptände hos mig en högstämd fosterlandskärlek, och en längtan att vara gosse, som kanske mer hade att göra med uniformerna och taptot än »färnslandet». Något livslustigt och en benägenhet för att överdriva, som jag fått efter min far, tog ofta överhanden över det drömmande och melankoliska som var mödernearv. Delta livslustiga räddade mig från att bli alltför lillgammal, vilket eljes kunde ha varit en för mig hotande fara i det gamla huset vid slätten.
Ingen anade vilka vilda planer jag välvde i mitt huvud: hur jag skulle, förklädd till soldat, följa fanan år efter år och hur man först då jag efter en strid befanns liggande död med blodig panna, skulle uppdaga att en liten flicka hade räddat hela regementet! Vid denna tanke storgrät jag, men genomströmmades på samma gång av de mest välbehagliga känslor. Fänrik Ståls sägner som jag funnit på moster Amelies bokhylla och vars bilder jag aldrig tröttnade att titta på, där jag låg på magen på förmaks-
