56
jag var mest tillsammans med Eddi. Han var en liten bred pojke med lysande ögon under en tjock lugg och med en sådan där mun, som tandläkare bruka kalla »galoschmun». Hans underläpp sköt utanför överläppen, vilket gav honom ett småviktigt utseende, som var ganska kostligt att se. Hans egenskap av »galoschmun» gav honom ett särskilt värde i mina ögon, och han drog sig inte heller för att framhålla detta sitt företräde, då han ville ha mig att lyda honom, att till exempel galoppera runt sandgången, förföljd av hans lilla piska, eller att låta honom vrida om min arm, till dess jag gallskrek av smärta.
Han hade dessutom en talang, som jag tror mer berodde på en livlig fantasi än en dålig karaktär. Han narrades! Han narrades så att gräset och himlen borde bytt färg av förskräckelse. Han kom springande med andan i halsen och berättade, hur det hade brunnit i ett hus som han gått förbi, och inte förrän han beskrev, hur köksan svartfärgad som en negress sprang omkring med en kastrull i den ena handen och en visp i den andra och hur man hittade färdigrostat bröd i glöden, förstod jag att det inte var sant. Det där var smålögner som föllo honom in just när han började tala,
