57
liksom han också kunde berätta, att han sett en murare falla ned från ett tak, eller skrämma mig med att den stora tjuren i en ladugård utanför staden sluppit lös och nu kom rusande med nedböjt huvud, fnysande av ilska. Det där var som sagt smålögner, och eftersom han redan tidigt hade stort självförtroende, ansåg han ej att dessa historier voro honom fullt värdiga. Men de långa bistorier som han berättade, själv rysande av förtjusning vid de hemska episoderna, voro annat. Han narrades då också, ty han själv var hjälten i dem alla, men jag har ofta tänkt att dessa historier dock i en hel del närmade sig den gräns där lögn inte längre kallas för lögn, utan vid mycket vackrare namn.
Jag höll av Eddi liksom jag alltid fäste mig vid dem jag var ofta tillsammans med, men han gjorde mig mycket förtret, då han ville leka med mina dockor. När vi väl voro hemma hos honom, var han inte generad för att ta i dockorna. Han klädde ut mina snälla ordentliga dockor i brokiga trasor och band, till dess jag ej längre kände igen dem, och hade dem att dansa krigsdanser vilt gestikulerande på ett vis som illa passade den uppfostran jag givit dem.
